"För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort"
Har du någon gång, tagit upp ett plagg ur byrålådan, tänkt att " denna är fin, varför använder jag inte denna?" I nästa sekund står du framför spegeln, sneglar, posar, matchar, smyckar till, stylar, fixar och trixar.
Fint. Väldigt fint.
Det är en perfekt outfit.
En sådan som man blir ovanlit glad över när man väl knåpat ihop.
Men bara nån sekund senare, kastar du raskt av dig kläderna. Kläderna ligger nu i en obestämbar, oformlig, skrämmande hög på golvet.
När du stod där, som bäst och var nöjd med vad paltorna på din kropp utstrålade, det var då det hände. Som en blixt från en klar himmel.
Ett minne så starkt, så obehagligt, så smärtsamt så känsloladdat...du kastas med en gång in i den tjocka dimman av förgången tid.
Som en film passerar minnet revy genom ditt huvud. En dag av detta tar kålen på vem som helst. Så står du kanske där framför högen på golvet, betraktar den på avstånd...se men inte röra, tänka tanken, testa såklart men mer än så är inte plagget kapabelt till...inte längre, inte än, aldrig, inte nu inte imorgon, inte ens i ett annat liv.
Så efter att ha betraktat plagget, i några minuter av absolut tystnad, med ett minne ringande i knoppen. Så tar du med varsamma händer upp det, kanske känner du på kvaliteten tänker på köptillfället, på syftet och tanken...sedan viker du sakta ihop plagget, öppnar byrålådan.
Men istället för att lägga det längst ner, som logiken och den första mänskliga impulsen säger, så placerar du det högst upp. På toppen av högen med kläder som redan ligger där.
För trots att minnet är tufft, jobbigt sådär isande, ilande smärtsamt så vet du, när du ser dig själv utifrån att det inte kommer ta lång tid innan du vill ha det där plagget igen, ännu en gång vill försöka förstå vad som gick så betydligt fel...Sen börjar allt på nytt, om igen. Du tar upp klädesplagget sneglar, posar, matchar, smyckar till fixar och trixar. Slänger av dig plagget, blir en oformlig hög ännu en gång. Minnet återkommer.
Historian som gömmer sig i ett enda litet plagg fascinerar. Må vara en bagatell, en petitess...
Men det är småsakerna i livet, de små händelserna som får en att se helheten att förstå helheten. Fascinationen över plaggens historia är oändlig...tänk hur många minnen som ryms i en enda garderob.
Dagens ord...Fascination.
Fint. Väldigt fint.
Det är en perfekt outfit.
En sådan som man blir ovanlit glad över när man väl knåpat ihop.
Men bara nån sekund senare, kastar du raskt av dig kläderna. Kläderna ligger nu i en obestämbar, oformlig, skrämmande hög på golvet.
När du stod där, som bäst och var nöjd med vad paltorna på din kropp utstrålade, det var då det hände. Som en blixt från en klar himmel.
Ett minne så starkt, så obehagligt, så smärtsamt så känsloladdat...du kastas med en gång in i den tjocka dimman av förgången tid.
Som en film passerar minnet revy genom ditt huvud. En dag av detta tar kålen på vem som helst. Så står du kanske där framför högen på golvet, betraktar den på avstånd...se men inte röra, tänka tanken, testa såklart men mer än så är inte plagget kapabelt till...inte längre, inte än, aldrig, inte nu inte imorgon, inte ens i ett annat liv.
Så efter att ha betraktat plagget, i några minuter av absolut tystnad, med ett minne ringande i knoppen. Så tar du med varsamma händer upp det, kanske känner du på kvaliteten tänker på köptillfället, på syftet och tanken...sedan viker du sakta ihop plagget, öppnar byrålådan.
Men istället för att lägga det längst ner, som logiken och den första mänskliga impulsen säger, så placerar du det högst upp. På toppen av högen med kläder som redan ligger där.
För trots att minnet är tufft, jobbigt sådär isande, ilande smärtsamt så vet du, när du ser dig själv utifrån att det inte kommer ta lång tid innan du vill ha det där plagget igen, ännu en gång vill försöka förstå vad som gick så betydligt fel...Sen börjar allt på nytt, om igen. Du tar upp klädesplagget sneglar, posar, matchar, smyckar till fixar och trixar. Slänger av dig plagget, blir en oformlig hög ännu en gång. Minnet återkommer.
Historian som gömmer sig i ett enda litet plagg fascinerar. Må vara en bagatell, en petitess...
Men det är småsakerna i livet, de små händelserna som får en att se helheten att förstå helheten. Fascinationen över plaggens historia är oändlig...tänk hur många minnen som ryms i en enda garderob.
Dagens ord...Fascination.
Kommentarer
Postat av: schiii
du skriver så himla bra , och det där stämmer så bra! man har så mkt minnen till olika klädesplagg. helt galet! :)
Postat av: schiii
volim te !
Postat av: schiii
volim te kravo jedna ! ;)
Postat av: Malin
Superbra blogg bruden! Det stämmer verkligen. Tack för i söndags
Trackback