Och Allting, ja Allting är nästan Perfekt
Nu är det bara några dar till jag åker ner till min kära, underbara vän Siri till sweichz/ Frankrike och herre gud vad jag har längtat efter detta:D Att få se vart min vän har tillbringat mer än ett halvår och nu är bosatt. Att få träffa alla människor som jag hört så mycket om men aldrig kunnat sätta ett ansikte på. Fast läskigt ska de också bli, ush vad jag kommer skämma ut mig....plötsligt känns mitt Mvg i engelska ganska avlägset när jag tänker på att jag faktiskt måste prata det konstant med majoriteten av människorna där:S men de blir ba, mer än bra nästan perfekt:)
Sedan direkt efter Siri bär det av med Mami och Papi, till någonstans vi inte bestämt än. Men antingen Frankrike/ Italien eller Kroatien i år igen. Mest sugen på Italien, "Pappa ja vill ha en italienare!"
Fatta brun man kommer va när man kommer hem sisådär tre veckor utanför tråkiga, döda s-näs. Det kom jag fram till idag i en otroligt givande diskussion med min vän Ylva, och detta uttalande från min sida var när jag såg att det endast gick en enda, kass film på den otroligt kassa biografen:
Josefine: asså jag hatar den här jävla fucking staden!
Josefine: Den här staden badar i bajs!
Josefine: Det här är bajs staden!
Ylva: HAHA! Du är ju seg!
Ursäkta det avstötande ordvalet bajs, men det var så jag sa det, vrf censurera?
Jag tror att strängnäs mår bra av att va utan en missnöjd 16åring som mig själv i tre härliga veckor!
slå gärna en pling , innan jag åker;)
Ciao!
The Future that almost wasn't?
Jag tänker vara ärlig. Jag är så jäkla rädd. Så sjukt in i bombens rädd för framtiden. För att tappa kontakten med några av de finaste personerna jag någonsin träffat. För att inte träffa några ens i närheten av att vara lik mig. För att gymnasiet blir hemskt och går så snabbt att jag inte hinner fatta att det är över, att jag blivit vuxen utan att riktigt inse det själv. För att någonstans i ett annat land , långt borta från allt inse att jag tappat bort mig i en värld full av ansikten utan betydelse.
Jag har då blivit en människa utan betydelse,hopp eller framtidsdrömmar. För då är det för sent , även för drömmar.
Det är min största rädsla och det värsta av allt är att jag är rädd att det är precis så här det kommer sluta, tankar från en evig pessimist må så vara, men rädslan för framtiden, kan ibland vara lättare att tackla än själva besvikelsen efter en positiv dröm som aldrig slog in.