'

                                        

Livet började se bra ut, skuggorna hade lagt sig, kriget upphörde och solen hade stigit över horisonten.
Jag snubblade på mig själv och föll tillbaka ner i den mörka dalen, korkad och full av ånger.
Jag talar utan att tänka, tänker utan att tala och skriker utan att låta luften ljuda i min strupe.
Ångesten reser sig likte en kärnexplosions välkända svampmoln i mitt ryggande inre.
Tänk om jag hade hållit käften istället, tänk om jag hade varit någon annanstans, nu är det försent att tänka. Gjort är gjort och sinneslöst tal är en människas största synd.
Förlåt och farväl är väl det jag vill säga, för vänskap blir förstörd av en mans enträgna envishet och han gör sig till åtlöje inför
resten av världen.
Krigaren säger att freden är långt borta, strid endast om de inre fienderna är slagna annars är du farlig för dig själv, älskaren säger att det finns en tid för kärlek och en tid för sorg.
Fienden inom är inte slagen, han blir starkare för varje misstag, ångest är hans vapen.
Sorgen är den som föder kärleken och steget mellan dem
är inte långt.
Jag har vaknat upp ur min sinneslösa dvala där jag hade förpassat mig ut till de perifiera delarna av jaget och någon annan hade tagit plats i centrum.
Den jag är, den är jag och det behöver jag inte urskulda mig för, men den jag har varit bör urskulda sig till världen som har fått ta emot spott och spe.
Mitt eget svek skall jag leva med för att aldrig göra om, synd att andra kom till skada och vänskap gick förlorad, men i krigets vardag är förluster att räkna med bland vänner.
Skadan är skedd och såren svåra att läka, saltet skall jag inte
strö i dina sår.
Jag backar ut och försvinner i mängden tills tiden är slut och livet förändras, sent skall jag glömma den oförrätt som jag ställt till genom att låta min tunga löpa fri och yppa saker som inte skulle bli sagda.
Talet gavs åt en narr utan förstånd,
av en kung utan rike.

<3<3<3<3<3<3