"Alla sömnlösa nätter, allt rotlöst klamrande fastän allt som är konstant"

Hela situationen uppstod ju för att hon var så pass blåögd. Så måste det vara, eller för att veckan var så omtumlande, eller för att hon inte klarade av ensamheten. Känns som att någon måste väcka henne från detta, känns som om hon drömmer hela tiden...Och saken är den att hon har inte riktigt någon att anförtro detta åt, då skulle hon beröva sin egen integritet. Hur hon ska komma ur det här vet hon inte, just nu vet hon bara att hon ska fokusera på annat så kanske det försvinner....trots att hon vet att detta är alldeles för stort att smita från. Tillslut kommer hon inte orka mer och vem kommer tro hennne , vem kommer ta emot henne då?

Jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är ditt