'

Det är lov. Lov är det.

Det är nu man ska ha sådär kul du vet, kommer du ihåg? 
Nej omställningen från vardag till lov är stor, och sportlov är kort, alldeles för kort för att kallas lov.
Så nu ställer jag inte om mig utan tänker bara tuta och köra, inte anstränga mig för att slappna av för då blir det bara, ja ansträngt. Friheten kommer inte riktigt än, den är i alla fall ännu stulen.

Haha, jag blir inte ens glad för ett lov. Nej ush jag är allt en bortskämd och lat och pessimistisk människa som inte uppskattar de små tingen.

Men ibland behöver man ha en pessimistisk period utan att någon konstant kommenterar och påpekar vilken dålig inställning och attityd man har, men tydligen får man inte det, man ska vara över positiv hela tiden och säga att ALLT är SJUKT roligt. Annars anses man vara en sorglig figur. 

Men va fan se dig om, allt är inte en dans på rosor, alltid. Så låt mig och alla andra få ha en period av pessimistiska tankar, jag lovar det går över. 

Men misstolka inget kära bloggläsare, detta lov ska bli all-time!  Förhoppningsvis fylls det av härliga prat och kiknande skrattstunder med vännerna.
En massa shopping såklart, börjar bli shopaholic-varning på mig..ops. De lär väl komma upp lite mer att göra också. Juste ska ju testa på Yoga  också, nice nice .Så nu önskar ja alla ett sprudlande glatt och bra lov! För som sagt, är lite seg på att uppdatera......

Byebye!/ Josefine

Idag har det varit en helt underbart härlig dag i skolan. Första lektionen var det nationellt prov, vilket gick över alla förväntningar, vill inte ha höga förväntningar men om detta inte är mvg, så blir jag grovt besviken.
Dagen fortsatte med att vi försökte komma på en bättre teater till ära för våran temavecka, och vi kom på en ganska hmm, inte dålig direkt men lite speciell och annorlunda. Denna lilla dramatisering kom vi på, på sisådär 5-10 min på rasten. Sedan var det biologi som var otroligt intressant med lite korsning och inavel av kaniner och ja vet inte vad... intressant iaf.
Därefter kom en super duper söt gubbe som var 87år och förre detta musiker å berättade lite om sin musikertid och spelade lite, såg hur coolt ut som helst när han satt å spelade gitarr liksom;) Tuff gubbe!
Sedan spelade vi upp dramatiseringen och det gick väl ok, men asså fy fan, jag satt och skakade (av skratt) på min stol eftersom det va så sjukt fult och allting. Ojoj om det är något jag kommer se tillbaka på och sakna från denna skola är det nog just detta.
När jag var på väg hem hände en underlig sak, eller egentligen var den inte det. Men den blev det. Har du någon gång träffat någon som du kanske en gång i tiden var lite, bara lite bekant med, och som du sedan träffar kanske ett år senare. Personen är inte samma person längre, du vet inte vem det var som precis sa hej, som gick hand i hand med den där killen som man bara kunde drömma om. Personen är förändrad, kanske är personen så pass vuxen nu, att du inte hinner reagera på "Hej:et " innan ögonblicket har flugit förbi. Det är då tankarna flyger, svävar och rusar så man nästan inte kan stå på benen längre. Jag vet, det är inte så att man förändras över en dag, jag vet vad förändring är, det är min egen vidgade vy. Men hur mycket kan en person förändras på livets långa väg? Finns det gränser? Vill man förändras om och om, jag vill inte. Jag vill ha detta, jag vill inte förändras igen, inte på det sättet, jag vill förändras på ytan, men insidan, snälla kan jag inte få behålla den. Jag ska tro och be att det ska gå. Skrapa lite på ytan sen är jag nöjd, finlira lite men grovjobbet är redan gjort för länge sen. 

----Le plus beau du quartier---

 Ojoj, otroligt länge sen man skrev här. Men nej inga bortförklaringar nu, jag är lat helt enkelt. Men jag har kommit på att för att det ska gå bra för mig kan jag inte ha stora tunga mål, som typ att skriva här varje dag, i så fall känns denna blogg mer som en belastning än något kul, och det vill man ju såklart inte:)                                      
                                                    Lyckliga jag!    
                                                 
 Så nu sätter jag upp delmål i, ja, i princip i allt jag tar mig för, det blir lite lättare på vägen om man istället för att säga: " Jag ska sluta helt med godis" så säger man "Jag ska bara äta en halv chokladkaka" låter det lättare? Det är det. Hett tips där alltså;)
Jag klagar otroligt mycket och just därför så ska alla få bli lite förvånade genom att nu säger jag: Shit pomm fritt vad lycklig jag är! Tänk vad glad jag är just nu, allt går verkligen prima i mitt liv nu! Min livsglädje har inte varit såhär stor sedan urminnes tider!
 Fast man skulle ju kunna önska sig lite snällare föräldrar som låter en åka på typ Hultsfred(eller något annat minnesbildande och glädjespridande) men det verkar inte gå för sig än så länge.
 
Nej från och med nu tänker jag strunta i deras åsikter och helt enkelt göra sm jag vill, vad ska dom göra liksom? Kasta ut mig? haha inte mig emot , skulle bli sjukt glad om de gjorde det, för någon gång i mitt ungdomsliv vill jag ha lite mer äventyr än det här.
 Detta meningslösa liv jag lever nu är inte speciellt äventyrligt, utan mer hmm rofyllt.  Men på ett sätt älskar jag ändå just det att mitt liv ändå är så pass meningslöst att det inte händer saker hela tiden utan att livet går på i en lugn och harmonisk takt. Men just nu i denna lyckliga bubbla jag för stunden lever i vore det inte fel med ett riktigt stort äventyr som jag aldrig kommer glömma;)

Fast i för sig då skulle jag nog spricka av lycka och då skulle jag dö och då skulle jag bli olycklig å då blev de ju inge kul.....Men ändå, det kanske är värt det. Hur mycket är ett riktigt bra minne värt egentligen? Ett sånt där minne som man aldrig glömmer och ler vid bara tanken på det. Jag tycker det inte finns något pris på ett sånt minne, det är för värdefullt.
Allt jag önskar för tillfället är ett sådant minne.

----Give me some action!----