Genuint.

Kalla mig nördig eller nåt, men jag har alltid sett skrivandet lite som terapi. Om jag alltid har tyckt om något och har en naturlig talang för nåt så är de väl läsandet/skrivandet iaf.
Nyss tittade ja igenom lite saker på datan och hittade en gammal novell jag skrivit, väldig nostalgitripp till den gången ja skrev den, detta är innersta känslor och totalt jävla ärliga tankar. Så ta för er av tankarna, enjoy...

               NOVELL

I hela mitt liv har jag varit kompis. Kompis. Positivt. Bra. Eller hur? Att vara en människa andra vill umgås med. År gick, månader flög och dagar flöt förbi. Kompis.

Sekund efter sekund så var jag kompis. En kompis som hade egenskaperna en kompis är identifierad med. Lojal var en.

Alltid lojal. Var mitt motto, kanske rent av fortfarande är. Tillbaka i tiden så var jag kompis till A. Spontana, vackra, roliga, påhittiga A. Som alla tittade på med den där blicken av blandad förvåning och fascination. Jag kompis. Kompis som hon räddade från världens granskande blickar, tog mig under vingarna.

Hon såg nåt hos den tysta, blyga flickan. När slutar det. För nog slutade det. Vingarna alltså. Inte kompis.

Kompis, tredje hjul. Alltid.

Kan inte fatta hur man orkat. All tid. Tiden vid stranden, i soffan medan kompis och person tumlar ovanför, lyssna till det generande ljudet av saliviga tungor som möts. Timmar passerar. Inte ett knyst. Kompis för fan.

KOMPIS ÄR TRÖTT.

Vill va fri, varför kan inte jag få ha en kompis, som den kompis jag själv var. Jag vill va A ju. A:et i scenariot. Ska jag behöva vänta till bröllop på de. Känns lagom patetiskt va, över min döda livlösa kropp liksom.  Att få va A för en gångs skull. Somliga går genom en livstid utan att låta ögat passera de viktiga milstolparna, de som faktiskt betyder minst men väger mest. Men är det så konstigt. Vem vill va kompis. Man tjänar inte. Man förlorar trots den goda karman det ger om man nu är lagd på det viset.

Man lever bara nu. Fluga känns inte lika kul, men ett måste enligt vissa, enligt kompis. Om nu kompis får säga sitt. Men det är tvivelaktigt. Kompis vet ju inte vart hon ska ta vägen. Tittar sig förvirrat om. S frågar varför hon ser så långt borta med blicken, in i en annan dimension. Varför se så borta ut. Man kan inte annat än att dra på läpparna. Hon är helt klart en A, hon fattar inte Kompis.

Det är två läger som inte kan komma överens, antingen eller.

A eller K.

Men k orkar inte se så många a:n bli lyckliga, det är hårt. Känns som ansiktet tryckt mot asfalt, kal, svart asfalt dra lite längs marken stora rivmärken i skinnet. Så känns det. Sluta va så lycklig nu, kompis vill inte se.

Det gör henne till en hopplös akt i en illa däran teateruppsättning. Hon vill bara komma åt det där speciella ögonblicket. Då hon får va, om än för en tandtrådstunn mikrosekund få en känning, en lätt bris, en vindpust, en smekning av A. Allt hon vill. I hennes dröm. Men hon är k, så det går inte. Det är inte menat. Bråk bråk bråk, hon fattar inte. Hon fattar bara att om hon somnar så är vingarna borta, borta, borta. Finns inte, existensen av vingarna är försvunnen, borttynad och för evigt borta. Hon befinner sig i en tjock dimma av förnekelse. Endast vingarna kan hela. Kom vingar kom.


Josefine Linnea Dahl


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback