'

På något sätt antar jag att det är en human företeelse, att det helt enkelt ligger i människans natur att fiska efter saker man inte kan få, att röra vid den förbjudna frukten och tänja på strikt satta gränser.
Så lite underligt är det att man ändå kan stå där och känna sig lika paff och snopen som när man en gång i tiden tog fart med fötterna från marken och trampade och sedan insåg att man faktiskt cyklade, samma slags häpnadsväckande känsla är det.

Som relativt nybliven förhållandetjej så har jag  märkt att människor( då främst den manliga delen av befolkningen) ser på en på ett sätt dom aldrig gjorde när man var ensam. Det jag har tänkt på då, är främst:

1. Antingen har man blivit så boostad med självförtroende i sitt förhållande att det lyser igenom och man utstrålar rent och skärt självförtroende vilket har jag hört är något män i allmänhet tänder på?
 
2. Det typiska scenariot " förbjuden frukt", det svåra blir på något sätt det mest spännande alternativet?
 
3. Eller lägger man helt enkelt mer märke till dom klyschiga raggningsreplikerna, de misslyckade förfrågningarna om nr eller de intensiva blickarna? Men vrf skulle man göra det egentligen, är det en omedveten reflex som ligger i det undermedvetna, något som man observerar per automatik?

"Ibland klarar man inte av att leva upp till människors ideal eller föreställningar, ja vet inte om det ska betraktas som ett oundvikligt snedsteg, ett grovt nederlag, eller bara ett misstag. Kanske är man inte människa nog bara. Så anser jag att det känns i alla fall, som att man inte räcker till.

Det mest ironiska i situationen är att hur många gånger man än sagt tydligt och klart till personen ifråga att det bara är en fråga om tid tills du inser att jag inte räcker fram, att jag inte kan leva upp tll den utopiska skruvade bilden du på något skumt sätt lyckats måla upp av mig. Att jag inte är människa nog för dig.

Saken är den att alla dessa gånger man förebrående varnat för sin egen omöjlighet så har man lika många gånger blivit bortviftad, ignorerad och budskapet har aldrig gått in, förräns nu. Då allt faller tillbaka på en själv. Jag varnade dig, så mycket, försökte säga att det inte är värt det men fick bara lovord tillbaka. Önskar inget hellre än att jag skulle kunna nå upp till den piedestal du satt mig på...i din fantasi.

Förlåt , jag är helt enkelt inte människa nog."